Okänd terräng

Det där med att vara normalviktig, åtminstone som vuxen, är för mig okänd terräng. När jag nu är på väg mot, jag säger är på väg mot att bli det, är jag vilsen. Jag vet inte vad ett normalt ätmönster är. Jag vet inte vad jag ska göra för att uppnå det. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till mat, ätande, kroppen, rörelse, motion.
 
Genom åren har jag försökt, liksom de flesta av er, med alla möjliga och omöjliga sätt att minska min vikt. Ibland har det gått bra. Ett tag. Ibland har metoden liksom inte nått fram till mig, jag har inta kunnat greppa om den eller om dess innebörd.
 
Lchf - mådde jag bra av. Men jag gick inte ner mer än 7 hg på två månader. Kanhända att jag hade gått ner mer om jag hade fortsatt par månader till. I så fall, om det hade börjat ge resultat på vågen, är det en kosthållning som hade kunnat bli naturlig för mig. 
 
Viktväktarna - har jag gått ner mycket med i två omgångar. Första gången hela 25 kg. På fyra månader. Andra gången klarade jag nog 10 kg, minns inte riktigt. Men då föll det på att jag hade genomskådat metoden. Det var i alla fall så jag då upplevde det. Fast det var ju bara mig själv jag lurade. Jag tyckte heller aldrig om gruppmötena, de var för mycket av väckelsemöten för mig, och det är inte min kopp te.
 
Förnuftig kosthållning - att äta god, nyttig och bra mat. Och det som är gott och onyttigt bara lite någon gång ibland. Och jag vet ju vad som är en sund och riktig kost, har ju för sjutton läst näringslära. Det där ballade ur, det blev alltmer av det onyttiga och därmed mindre och mindre av det nyttiga.
 
Viktklubb - blev för mig rena skämtet. Var inte alls i närheten av att kunna notera vad jag åt, ville eller kunde inte se det, förnekade väl. Och då var det omöjligt att se, och därmed kanske också inse, exakt vad jag åt. Lite grann som när jag någon gång tittade mig i spegeln och tyckte att "så farligt är det ju inte, jag säger ju riktigt bra ut idag, är åtminstone inte så tjock som jag kan se ut på foto". För så var det ju, foton la alltid till 10-20kg. Hmm..! 
 
Vertical Banding - fetmaoperationen som jag genomgick för drygt tjugo år sedan. Och som blev så fel med en massa komplikationer som gjorde att jag inte kunde äta kött, fisk, kyckling, färsk frukt eller färska grönsaker. Däremot gick såser, glass och choklad bra.
 
Jag är så glad och tacksam att jag ifjol fick göra en GBP. Den har förändrat mitt ätande, min syn på mat och på mig själv. Jag har liksom kommit ur det där onyanserade sättet att äta och förhålla mig till min kropp. Det är en sån befrielse!
 
Men nu då? Hur gör man? Hur använder jag mig av min tillnyktrade syn på mat, ätande och min kropp? Nu är jag redo att titta på mig själv vad gäller ätandet. Men jag känner mig så vilsen, skulle vilja ha en karta och en kompass.
 
Hur har det varit för er? Är det någon som känner igen sig i mina erfarenheter? Hur gör man när man lever ett liv, på väg mot att vara normalviktig och normalätande? 
 
Hjälp!
1 Madde:

skriven

Ja de där med van är normalt är väldigt svårt.

Kommentera här: